Artikeln från Allas - från långtidssjukskriven till egenföretagare

Marie |18/04, 2023

Hur man går från att vara långtidssjukskriven till att hitta sin stora passion i livet?

Vilken även blir anledningen till att man säger upp sig från sitt sedan 13 år tillbaka fasta jobb och sälja sin (person)bil för att satsa på eget företag? Följ med mig på min resa, för att få veta, och förstå, hur livsomvälvande beslut kan uppstå. Och även få viss förståelse i hur psykisk ohälsa, i form av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), drabbar en ensamstående mamma.

Traumatisk händelse uppstår

Min hjärna stänger ner. Jag är helt plötsligt rädd för allt.
Skulle jag bli mördad, kidnappad eller hamna mitt i ett krig om jag gick utanför dörren?
Rationella tankar kunde inte längre ta kommando över de starka känslorna som nu tagit över varenda cell i min kropp. Jag går på helspänn dygnets alla timmar. T.o.m när jag sover ligger jag och spänner mig så pass att jag, när jag vaknar, har ont i kroppen. Kroppen börjar stänga ner. Fysiska symptom såsom känselbortfall, yrsel och nässelutslag uppstår. Jag inser att jag nog behöver vila upp mig från jobbet några dagar då jag inte längre förstår mig på mina vardagliga arbetsuppgifter. Så jag sjukskriver mig. Vad jag tänkte skulle vara ”några dagar”, blev till månader som blev till år. 4,5 år för att vara exakt. 4,5 år där varje dag kändes som en kamp för att överleva.

Utmattad, ångestfylld och trött

Så himla trött. Så trött att jag ett tag var helt säker på att jag skulle sova ihjäl mig. Jag kommer upp på morgonen för att få sonen till skolan, den lilla energin jag samlar på mig under natten går åt här. Sen är det stopp. Jag sover. Jag ställer klockan för att vakna upp igen när sonens skoldag är slut. Har jag tur så vill han vara ute och leka med kompisar, då kan jag fortsätta vila, för ja, vila och sova är det enda jag egentligen vill göra just nu. Vissa dagar vill han titta på tv en stund. Volymen måste vara låg, sådär låg att man bara precis hör vad barnprogrammens karaktärer säger. För i mina öron var ljud en stor fiende, ett för mig, för högt ljud, kändes som om en såg sågades fram och tillbaka i öronen. Så känslig var jag.

Nätterna var värst

Jag vet inte hur många gånger jag vaknade kallsvettig av mitt eget ilande skrik. Så mycket mardrömmar. Mardrömmar som kändes så verkliga och så djupa att de förföljde mig även dagen därpå. Jag blev rädd för att somna. Så fort kvällen kom och tiden lutade åt läggdags kröp sig ångesten på. Jag var livrädd.

Det du som frisk människa gör på en dag (utöver ditt eventuella jobb), som att laga mat, dammsuga, handla, tvätta eller ta hand om disken – det där var något som då kändes som att bestiga ett berg. Jag klarade av max en sådan uppgift om dagen. Försökte jag mig på att pusha mig hårdare än så kunde jag ligga i en vecka, med vad jag kallar, energibaksmälla. Ja, precis som det låter – i stort sett som den ”vanliga baksmälla” man kan få vid för högt alkoholintag, fick jag om jag gjorde åt för mycket energi. Och den balansen var skör. Vissa dagar är ju bättre och vissa dagar är sämre, även då normaltillståndet är dåligt.

Mitt i det här svarta hålet som jag befinner mig i, nås jag av nyheten att Tim Bergling aka Avicii gått bort. Detta gör något i mig, det ruskar liksom till mig. Ordentligt. Jag tänker att, trots alla hans framgångar, men framför allt ekonomiska situation (som troligtvis är otroligt mycket bättre än min), så kan man alltså dö av psykisk ohälsa. Jag börjar fundera över vad jag hade gjort, för min hälsa, om jag hade haft samma ekonomiska förutsättningar. (Vill poängtera att jag inte har en aning om, eller ifrågasätter på något sätt hur Tim hanterat eller fått hjälp med i sin sjukdom. Jag är helt säker på att han, och de vänner och familj runt honom gjort allt som stått i deras makt. Här handlar det om min makt.) Hjälp ifrån vården hade jag redan, den är ju i stort sett gratis. Men vad kan man mer göra?

Jag hittar bara fram till ett svar.

Jag ska börja träna!

Jag har ett litet gym som tillhör bostadsområdet jag bodde på, jag börjar här. I samråd med psykologen jag gick hos, sätter vi upp ett mål om att vara där 5 minuter åt gången, under 3 dagar första veckan. Jag är ju fortfarande här rädd för att gå utanför dörren, så bara den tröskeln är svår att ta sig över och tar oerhört mycket energi. Men jag klarar det! Jag inser att det är jobbigare att ta sig utanför dörren än själva träningen är. Men vi fortsätter med små små mål, och vi ökar gymtiden med att plussa på 5 minuter per tillfälle varje vecka. Efter ytterligare några veckor kontaktar jag ortens stora gym. Här bokade jag in mig på 50 stycken pt-timmar. 50 tillfällen ihop med en personlig tränare som hjälper mig utifrån mina förutsättningar, som jag hela tiden var väldigt öppen med. 50 tillfällen som jag var t v u n g e n att ta mig utanför min dörr. 50 tillfällen då min hjärna fick hjälp med att öka endorfinnivån.

Det här var en stor del, med betoning på stor, till mitt tillfrisknande. Vägen härefter var inte lätt, men det gjorde verkligen skillnad. Det blev bättre. Och till slut även bra.

Så kom vi till dagen då jag kände att jag kunde börja jobba igen!

Äntligen! Som jag hade sett fram emot denna dagen. Med skräckblandad förtjusning såklart. För visst var jag nervös. Och rädd. Skulle jag klara av mitt jobb inom IT Support igen? Skulle min hjärna fungera? Sist jag var på min arbetsplats så gjorde den ju inte det. De första dagarna hade jag som enbart krav på mig att komma dit, dricka kaffe och umgås med chef och kollegor. Det klarade jag! Visst var jag trött och fick sova en timma eller två efteråt, men jag lyckades ta mig igenom de första dagarna. Jag har verkligen haft turen att ha en arbetsplats med en ledning som bryr sig om sina anställda. Jag är evigt tacksam för den bomull jag blev inlindad i och var i så stort behov utav. Jag önskar verkligen att alla med en chefsposition kunde ta efter och ta hand om sin personal så som jag fått erfara. Utan den hjälpande handen vet jag inte om jag hade lyckats. Troligtvis inte.

Jag kommer igång och jobbar 25%. Det går bra. Efter två månader vill jag prova på att utöka till 50%. Enbart p.g.a den ekonomiska stressen som hunnit ifatt. Då jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan samma dag som jag började jobba var jag i stort behov av pengar. Det funkade också. Inte bra, men okej. ”Good enough” tänker jag och utökar till 75% efter ytterligare två månader. Jag kämpar på. Och kämpar lite till. Och lite till. Det går, även fast det är knappt, och även fast jag måste sova efter arbetsdagen för att ta mig igenom kvällen på hemmaplan. Men jag kämpar på. Och det går ju ända fram till den dagen då det blir stressigt på jobbet. Telefonen ringer plötsligt i ett och jag upplever att det är knappt så att jag hinner att andas emellan samtalen.

Jag kämpar på

Med ännu större betoning på ”kämpar”. Många dagar är jag helt skakig i kroppen, det känns i kroppen, precis som när man tagit ut sig helt och hållet genom fysisk ansträngning. Du vet, precis så som det känns efter att man sprungit en lång sträcka. Eller kortare men väldigt snabbt. Eller bestigit ett berg. Den typen av utmattning uppstod i kroppen efter en helt vanlig arbetsdag, fortfarande på 75% av heltid. Härefter började jag få än fler fysiska symptom. Huvudvärken kom tätare och tätare, jag började få nervryckningar i ögat och slutligen bortdomningar i ansiktet.

Nej, såhär ska man inte ha det.

Man ska inte må dåligt av att jobba

Jobba är en del av livet, men vi lever inte för att jobba. Mår du dåligt av jobbet så behöver du göra någon slags förändring. Jag fick panik. Det här jobbet har jag älskat sedan jag, för 13 år sedan, började. Jag hade mål. Yrkesmässiga mål. Jag visste vart jag skulle. Men inte längre. Jag kan inte göra det här längre. Jag klarar inte det. Jag måste göra något annat. Panik över att jag såg en sjukskrivning komma närmare och närmare för varje dag. Jag vill inte dit igen. Jag tänker inte bli sjukskriven igen. Det hade jag provat på alldeles för länge redan. Jag gillar ju att jobba. Men jag måste göra något annat.

Ett år tidigare, då jag kände att sjukdomen vände. När livet går från svart, mot grått i olika toner. Där och då kände jag att jag vill börja leva. Nu hade jag överlevt i några år. Men nu vill jag känna livet i mig. För ja, jag har överlevt, men på insidan har jag känt mig död.

Så hur gör man när man vill börja leva? Vad gör man för att känna livet i sig? För mig blev lösningen ett inköp i form av en van (eller husbilsinredd skåpbil, plåtis eller bara ”husbil”- kärt barn har många namn!).

Vanlife blev lösningen för mig

Vanlife innebär i stort sett att fricampa. Att parkera sin van, så nära inpå naturen och njuta av friheten. Njuta av naturen. Och njuta av den friska luften. Det väcker livet i mig. Vanlife får mig att känna mig levande. Det får mig att känna mig lugn och harmonisk. Och fri.

Fri från sjukdomen

Nej, jag är inte helt fri från sjukdomen här, men när jag är iväg med min van känner jag mig så nära frisk jag kan komma. Jag kan vara mitt i naturen, men ändå inne under mitt trygga tak. Inne men ute. Och ute men inne. Här mår jag som bäst, även idag. Hemma är vardag och allt som har med det att göra, men i vanen så är det äventyr, frihet och passion. Och frisk luft. Som jag älskar frisk luft! I ansiktet, i lungorna, i håret och i själen. Jag känner livet i mig, och jag älskar att leva!

Från och med nu tänker jag leva

Så när jag, på min arbetsplats, börjar må dåligt igen, inser jag att jag måste göra något annat. Jag vill ju inte tillbaka till överlevnadsstadiet. Jag tänker fasen leva! Så – utifrån mina nuvarande förutsättningar, vad klarar jag av och vad VILL jag göra? Jag har hittat min passion – vanlife. Jag har mina nya förutsättningar – jag kan inte jobba med det jag gör idag. Kan jag slå ihop min passion med yrkeslivet? Kan jag jobba med vanlife? Hur skulle jag kunna kombinera de här två stora delarna i mitt liv?

Jag har i många år drömt om att ha eget företag. Jag har känt att jag vill vara egenföretagare, men inte vetat vad jag vill göra. När jag var liten drömde jag om att bli polis, fotbollsproffs, författare, frisör och bonde. Allra helst alltihopa. Jag drömde om att jag kunde utföra ett yrke per arbetsdag. Måndag: polis. Tisdag: fotbollsproffs. Onsdag: författare. Torsdag: frisör. Och fredag: bonde. Så här hade livet varit ultimat enligt mig som barn. Och lite så har jag det idag. Kanske inte riktigt så uppdelat, men det är väldigt många yrken som jag utövar på en vecka. Och jag älskar det!

Jag bestämde mig för att starta en webbshop!

En webbshop med försäljning av bohemisk och hållbar campinginredning

Det här har jag själv saknat under mina år som campare, och jag har sett att väldigt många andra i gemenskapen är intresserade av just denna inredning. Som campare behöver man inredning som tål lite mer slitage än den inredningen som man har hemma. Man behöver även inredning som inte är så tung, med tanke på att man är begränsad i vikt i sina campingfordon. Man är även begränsad i form av plats, vilket innebär att man behöver lite mindre storlek på saker och ting.
Ja, det är mycket att tänka på när man köper in produkterna.

Jag tror att vi är många inom campingvärlden som värnar om naturen

I alla fall jag gör det, och det är så jag vill bedriva mitt företag. Jag tar gärna in både ekologiskt, veganskt, återbrukat och återvinningsbart. Jag har dock inte tagit på mig pressen om att vara perfekt, jag tänker att ”good enough” är tillräckligt, och jag tänker att för varje litet steg vi gör, som enskild individ, är bra. Det är inte enbart produkterna jag tänker så här med, utan även allt runt om mitt företagande (och privatliv med för den delen). Min dator är tillverkad av återvunnen plast exempelvis.
Vid order packad i påse använder jag mig av postpåse tillverkad av 80% återvunnen plast, i annat fall kartong. Jag använder mig av bubbelplast tillverkat av minst 50% återvunnet material, de gånger jag inte anser att wellpapp är att föredra. Jag återbrukar även bubbelplast, kartonger och silkespapper som jag får till mina levererade paket. För det är verkligen galet vad mycket emballage som florerar. Jag har till och med varit förbi vår lokala förskola och lämnat in stora kartonger för dem att leka och pyssla med, vilket har uppskattats. Men nej, jag strävar inte efter perfekt. Det skulle ta musten ur mig.

Det var tidigt under våren 2022 som jag kontaktade Arbetsförmedlingen

Det krävdes några samtal innan jag hittade fram till den personen som slutligen hjälpte mig rätt. Jag lyckades göra mig förstådd, jag förklarade mitt dilemma kring min psykiska ohälsa och önskan om att få fortsätta jobba, och jag delgav dem min idé. Och dom gillade den! Då det var stor risk för mig att bli arbetslös p.g.a min hälsa, blev jag en del av deras bord.
Jag ansökte om starta eget bidrag och fick till svar att de ville att jag skulle gå en starta eget utbildning innan de kunde ta ställning till detta. Jag kunde börja redan veckan därpå. Tur är det att jag hade världens bästa arbetsgivare som gav mig tjänstledigt utan tvekan. Under fem veckors tid fick jag lära mig allt som jag behövde för att kunna driva ett eget företag. Det här var dock ingen garanti för att få det ansökta bidraget. Budget och affärsplan ska godkännas. Och det här tar tid.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan varje dag som går. Jag gråter och jag har ångest. Jag är stark och jag kan bestiga berg. Vad ska jag göra om jag inte får igenom det här? Ska jag bli tvungen att sjukskriva mig igen? Nej, det går bara inte! Jag vill ju jobba. Men jag klarar inte det jag gör nu.

Också ringer telefonen plötsligt en dag. Det är min handläggare hos Arbetsförmedlingen. Idag vill hon förmedla att jag blivit godkänd för starta eget bidraget. För dom tror på min affärsidé?! Är dom galna? Är jag galen? Äh, nu kör vi!

Jag har en personbil och en husbil.

Jag väljer att sälja min personbil

Jag behöver pengar för att starta igång min verksamhet. Jag behöver köpa en dator, jag behöver köpa in emballage och framförallt behöver jag köpa in produkter att sälja i min webbshop. Något behövde offras för att ta mig till min dröm. Visst saknar jag bilen, men jag ångrar mig inte en sekund. Jag blev också tvungen att säga upp mig, vilket min chef löste och fick igenom på endast några få dagar. Återigen – jag är SÅ tacksam för hur min arbetsplats hanterat både mig och min situation.

Jag har under några veckors tid arbetat fram min första beställning på de produkter som jag vill sälja i min webbshop. Väl utvalt, noggrant studerat. Jag vet vilken sorts produkter jag vill ha, och jag vet vilken sorts kvalitet jag vill stå för. Så många långa timmar läggs på just det här.

Jag trycker på beställa-knappen, otroligt pirrig i hela kroppen – nu äntligen händer det!

Inte..
Jag får till svar att jag, som ännu inte öppnad butik, får handla ifrån den här plattformen, som jag lagt all den här tiden på. Luften går ur mig. I två sekunder eller så. Det blir till att börja om från början. Hitta nya leverantörer och nya produkter. Efter en veckas ihärdigt arbete har jag nu lyckats knåpa ihop, vad som nu istället blev mina första beställningar.

Någon vecka senare börjar produkterna rulla in. Jag älskar varenda sak och jag känner att jag kanske inte vill sälja dem. Jag vill nog hellre behålla allt för mig själv. Fast nej, det går ju inte. Jag måste ju tjäna pengar på det här, annars fallerar ju allting. Det mesta kringarbetet är gjort, och det är då inte bara en sak som ska göras. Jag tänker ibland att man borde ha antecknat hur många timmar man egentligen lagt på det här, bara innan start. Det hade varit kul att veta. Har man inte startat ett eget företag tror jag att det är svårt att förstå hur mycket som faktiskt krävs. Jag hade en lista som jag bockade av ifrån, och ju mer jag bockade av, desto längre blev listan. Ja, för att jag kom ju på fler och fler saker som måste göras. Det var så många (små)saker(?!) som jag inte hade tänkt på. Ett exempel är sidan ”Köpvillkor” som varje webbshop måste ha. Denna tog mig en hel arbetsdag, om inte mer, att skriva. Det är en sån där sak som man inte riktigt tänker sig ska ta tid.

Produkter fotas, produkter läggs upp på webbshoppen, det kommuniceras på sociala medier och till slut så trycker jag på öppnings-knappen. Jag är livrädd. Nej, inte ”PTSD-livrädd”. Mer som ”jag-tror-jag-spricker-nervös” kanske. Min förhoppning inför starten är att jag ska få en beställning inom en vecka. Samtidigt som jag är så rädd för att det inte ska ske. För, tänk om INGEN vill köpa något av mig. Tänk om ingen tycker om de saker jag köpt in? Tänk om det bara är jag som älskar de här sakerna. Vad har jag gett mig in på? Ja, vad har jag egentligen gett mig in på? Så mycket tankar, så många farhågor, så sviktande självförtroende. Tänk vad livet hade varit enkelt utan känslor.

5 beställningar första dagen!

Fem beställningar får jag in. På första dagen alltså. FEM!!! Jag är lyrisk! Upp över öronen förälskad. Ja, förälskad, i mitt nya liv. Jag är så glad, och stolt, över att jag vågade göra det här. Tänk att jag vågade! Jag som var så rädd för några år sedan, bara för att gå utanför dörren. Numera så sover jag i min lilla van, mitt ute i skogen, orädd. Jag går utanför dörren, helt och hållet orädd. Jag driver mitt egna företag, inte helt orädd, haha, men jag älskar det! Och jag älskar mig själv för att jag valde mig själv. Att jag valde min hälsa. Och att jag valde att anpassa livet utefter mitt nya jag.

Nu är målet att lyckas leva på mitt företag. Jag vill skapa ett liv där jag inte är platsberoende. Jag vill kunna resa runt i min van och jobba varifrån som helst i världen. Det är mitt 10-åriga mål framåt. Om 10 år så har jag minst en anställd, någon eller några som sköter om lager, plock och pack. Och jag sitter vid min dator i min van, i Italien, och gör allt det där som kan göras ifrån datorn.